Han har det inte lätt. Måste offras för att andra inte erkänner sin skuld.
Det är så skönt att hitta någon annan som är skyldig, att få pekfingret bort från sig själv. Det är skönt att veta att om fokus är någon annanstans så är bilden suddig just här. Då är det ju inte så noga.
Det är lätt att tycka och tänka. Det är lätt att döma. Särskilt när man inte behöver visa upp sig själv. Så länge det inte dyker upp någon spegel framför mig, som gör att "den kloka" plötsligt står mitt emot mig och pekar tillbaka, så länge tycker vi.
Vi tycker nog ändå. Framför allt känner vi.
Det är bra!
Det är så man ger varandra möjlighet till att utvecklas och hitta nya vägar.
Men den där syndabocken vi hela tiden fokuserar på... Som vi alltid vill offra i elden. Går det så kanske lite av min egen skit brinner upp också... Fast det brukar ju inte gå. Det inser man när röken lagt sig. Det var bara bocken som brann...
Kanske behöver vi istället lite mer självuppoffring i vårt samhälle. Att vi andra hänger på dem som går före och hela tiden offrar sitt eget "namn" och väl, för att lyfta fram sanningar. För att vara medmänniskor på riktigt. De där som brunnit några gånger men som ändå återuppstår...
Saker blir fel. Saker går dåligt - även för människor med goda uppsåt. Saker kan gå bra för de med onda. Vi lever alla under samma sol. På samma jord. Bra människor som dåliga.
Och med risk för att låta som en "flowerpowerbrutta" vill jag ändå säga att om vi glömmer kärleken och förlåtelsen i våra diskussioner och drabbningar så kommer våra ord falla platta till marken. Eka som skrällande symbaler och inte nå fram.
Det är inte den som lyckas göra ner en annan människa mest som vinner. Det är inte den som är syndfri - för det är ingen av oss. Men den som bemöter andra med skölden nere och hjärtat blottat - Den når in.
/Lady Di
Det är så skönt att hitta någon annan som är skyldig, att få pekfingret bort från sig själv. Det är skönt att veta att om fokus är någon annanstans så är bilden suddig just här. Då är det ju inte så noga.
Det är lätt att tycka och tänka. Det är lätt att döma. Särskilt när man inte behöver visa upp sig själv. Så länge det inte dyker upp någon spegel framför mig, som gör att "den kloka" plötsligt står mitt emot mig och pekar tillbaka, så länge tycker vi.
Vi tycker nog ändå. Framför allt känner vi.
Det är bra!
Det är så man ger varandra möjlighet till att utvecklas och hitta nya vägar.
Men den där syndabocken vi hela tiden fokuserar på... Som vi alltid vill offra i elden. Går det så kanske lite av min egen skit brinner upp också... Fast det brukar ju inte gå. Det inser man när röken lagt sig. Det var bara bocken som brann...
Kanske behöver vi istället lite mer självuppoffring i vårt samhälle. Att vi andra hänger på dem som går före och hela tiden offrar sitt eget "namn" och väl, för att lyfta fram sanningar. För att vara medmänniskor på riktigt. De där som brunnit några gånger men som ändå återuppstår...
Saker blir fel. Saker går dåligt - även för människor med goda uppsåt. Saker kan gå bra för de med onda. Vi lever alla under samma sol. På samma jord. Bra människor som dåliga.
Och med risk för att låta som en "flowerpowerbrutta" vill jag ändå säga att om vi glömmer kärleken och förlåtelsen i våra diskussioner och drabbningar så kommer våra ord falla platta till marken. Eka som skrällande symbaler och inte nå fram.
Det är inte den som lyckas göra ner en annan människa mest som vinner. Det är inte den som är syndfri - för det är ingen av oss. Men den som bemöter andra med skölden nere och hjärtat blottat - Den når in.
/Lady Di
0 KOMMENTARER:
Skicka en kommentar