Odisciplinerade jag

Har du fått en sådan där stor liten lapp någon gång? En sådan där ur riven papperslapp där någon kluddat ner några ord som kommer att betyda så mycket för en. En sådan som man inte kan slänga. Det går inte på något vis i världen. Det känns som en skymf emot den som skrivit och det som står där - det som är uttryckt i texten och handstilen.

I vårt förråd, har jag en låda som är nedpackad i en kartong. I den ligger flera kort, brev och lappar som skapar en kavalkad av minnen när jag öppnar den.
Dessutom gör den en liten röd tråd genom livet. Tillsammans med dagböckerna hjälper de mig att minnas människor, möten och saker som jag faktiskt inte kan plocka fram ur minnet, utan dem. Fantastiskt egentligen!

Och nu. Nu skickar vi tankar och ord via datorerna. Meningen är naturligtvis lika viktig som via en lapp eller ett handskrivet brev men personligen tycker jag ändå att känslan är annorlunda. Går jag till mig själv är jag inte så bra på att arkivera på samma sätt heller.

Så jag försöker säga till mig själv, när jag sitter och bestämmer mig för att bli lite mer disciplinerad, att i det ingår att då och då skicka ett litet handskrivet minne över saker jag tänker och tycker till människor jag tycker om.

Om du inte fått något betyder det inte att jag inte tycker om dig! Snarare att jag är väldigt odisciplinerad...

Men ändå vill jag slå ett slag ut i cyber-rymdens stora värld - Förringa icke bläckets kraft!