Men hallå, hallå!

Jag är ombord ensam. Inga barn här. Inte ens Joseph...
Det är allt lite konstigt att inte behöva hålla koll på vart killarna är, vad de gör eller vad de tänker göra =)

I vanliga fall har jag dubbla ögon i nacken, koll på alla eventuella möjligheter att hoppa ner i vatten och öron som lyssnar efter barna-krig. Jag blir ju helt förslappad nu. Det är inte svårt att segla på något sätt när man är ensam ;-)

Men jag saknar dem allt. Mycket faktiskt. Samtidigt som jag ljuger om jag inte erkänner att det är skönt att kunna fokusera på våra Gospel-kvällar vi har i hamnarna nu. De första spelningarna är alltid de klurigaste. Innan man fått allt att fungera och rulla på som man önskar.

Men vi är snart inne i det hela känner jag och då ska gossarna komma hit =D
Vi har till och med tryckt profilkläder till dem!! Det ska ni få se kort på när de kommer på. Absolut!

En stor kram från en längtande, gospelsjungande, seglande och glad mamma.


Ps. en extra kram till mor, far och Kristin Ds.