Dags för en önskan om gott nytt, va?!?

Från och med nu kommer jag alltid köpa TVÅ, 2, II, jag menar alltså en mer än en, likadana leksaker till Zemias och Lewi.

 Det blir lixom ganska hög ljudnivå här när de råkar vilja ha samma sak att leka med och det bara finns en...

Fast bara ganska...

Oj, nu måste jag visst lägga ifrån mig denna syssla... Det är någon som försöker göra sig hörd genom allt oljud här i huset. Tror det är fadern som önskar låna datorn för att avleda killarna från den orange STORA bilen en av killarna fick som båda ÄÄÄÄÄLSKAR....

Jag ska gömma den för dem när de sätter sina ögon på datorskärmen *skrattar lömskt*

O, ljuva tystnad ;-)

Nu drar det ihop sig! julen närmar sig med stora kliv. Eller många små mitt i rushen...
Och till dig som läser detta önskar jag en riktigt, riktigt GOD JUL!!!!
Det menar jag verkligen! Vad hade denna blogg varit utan dig som läsare?! Väldigt tråkig... Tack för att du gör det hela lite roligare för mig =)

/Diana

Jag har funderat!

En utav mina vänner fick i går kväll en liten son.
Det är häftigt.
Att det helt plötsligt finns en människa till på vår jord...
GRATTIS MOLIN!!


Det jag funderade över när jag hörde den glada nyheten var ungefär såhär:

Kvinnor som bär ett barn inom sig går ibland igenom ganska mycket under dessa 9 månader. Till exempel

-Trötthet
-Hormonförändringar
-Viktökning
-Kräkningar
-Hudproblem
-Ryggbesvär
-svårigheter med att gå
-sömnsvårigheter

etc.

Sedan kommer det ut ett litet knyte som:
-Äter
-sover
-går på "avträdet" på det smidiga viset
-skriker

Allt detta tar kvinnan. Hon anpassar sig, ger av sig själv, ger av sin tid, ger av sin kärlek... Ger, ger och ger.
Det enda hon får tillbaka är närheten av en annan människa och efter en tid också några leénden.

Ändå kan man här märka en förändring hos en mamma såväl som en pappa. Det är som om de blir lite mjukare människor. Som om de får en extra nerv som de inte hade förut. "Barn-nerven". Du har säkert märkt det hos andra förut. Eller kanske hos dig själv.

Funderingen nu då. Eller ska jag säga slutklämmen på tanken...
En gravid kvinna är i detta stadiet oftast helt oegoistisk i förhållandet till sitt barn. Ändrar hela sin tillvaro...
När det kommer ut är det lika dant. Fast snäppet värre! Man ändrar VERKLIGEN hela sin tillvaro...
Det egocentriska får vika hädan i förmån för denna nya skapelsen. Egoismen försvinner...
Och ändå upplever mamman och pappan att de får så mycket tillbaka! Så mycket mer än de någonsin kunnat beskriva förut.

Visst är det coolt?!?

Jag tror vi alla måste bli mindre egoistiska och mer kärleksfulla mot andra människor. Det kanske händer något i stil med barna-födandet då? I alla fall åt det hållet...
Det är inte många människor som inte blir tillgivna de människor som ger en kärlek.

Eller?

Va kogevägen?

Sätter mig vid middagsbordet mitt emot min yngsta son.

-"Va kogevägen?"
-"Vilken då?"
-"Va koge vovven vägen?"

Jag tittar på mjölkpaketet som han pekar på och inser att han menar kossan som är på bilden. Den är vriden bort ifrån honom och jag vänder den mot honom.

-"Här är den."
-"Men... Va koge vovven vägen?"
-"Den är ju där! Men det heter kossan..."

Resten av familjen slår sig ner runt bordet och vi börjar käka.
När jag tar mjölkpaketet för att hälla upp lite till mig känner jag att Stefan har haft den i frysen. Det är nämligen en stor bit is inuti som far fram och tillbaka när man lutar på paketet.

-"Varför har du fryst mjölken, Stefan?"
-"Det har jag inte...."

Jag kikar emot fönstret där det brukar stå en liten silverhund som man ska använda till att lägga smörknivar och dylikt på för att inte kladda ner bordet.

Borta.


Jag lägger ihop 1 och 1. Minns Lewis fina undran för en liten stund sedan:

"vart tog vovven vägen?"

Å jag är så dum att jag tror att en 2 1/2 åring inte vet skillnaden på "kossa" och "vovve".



Lewi i sin tur måste ju fundera på vilken korkad mamma han har!

"Här är den"

Och så pekar hon på kossan...

Är i Mulljsö igen!

Här är det som det ska med vintern!
Snö överallt =)

Det är så vackert.
Vitt är vackert!

På tal om det så är det bröllop på G idag. Ännu någonting vackert i vitt ;)

Bäst jag gör mig iordning till det nu...

Hörs!

Nu är det slut!

Zemias har blivit en "sto pojk". I måndags åkte vi med ett paket i handen till vår nya vän Isabella. Detta är en liten tös på två månader och jag har berättat för Zemi att hon måste bli den nya arvtagerskan av hans nappar.
Jag har också förmedlat, detta under en lång tid, att om han är så snäll och ger bort sin napp så ska vi åka till leksaksaffären och införskaffa ett "pek" (paket) till honom!
Så i måndags ägde alltså den cermoniella dagen rum.

Vi for till min vän Linda och hennes Bebis. Gav bort den inslagna nappen. Fikade lite. Sedan bar det av emot leksaksaffären. Zemme önskade sig att flygplan i lego som han sett tillsammans med Joseph när de varit där en annan dag.
Det är helt ok! Lovade jag.

När vi kom fram leder Z mig fram till flygplanet, som nästan var i NATURLIG storlek enligt paketet han pekade på... Ok, kanske något överdrivet men det var ett sådant där jätte-chabrak med både flygplats, flygplan och massa annat i.

Och jag som lovat att han skulle få det hela dagen... *ack, ack*
Men den smarta super-(snåla)-mamman hittar genast en liten legoförpackning innehållandes bara ett litet, litet post-flygplan. Räcker fram det framför ögonen på sin pojk och hoppas på att den gula färgen ska blända honom så pass att han faller pladask.

Detta sker!

*phju*

Men efter en liten rund-vandring i affären hittar jag ett annat "miniatyrflygplan" av ett riktigt och visar min grabb detta. Då blir det kärlek vid första ögonkastet!

Här måste tilläggas att jag hört ordet "flygplan" ungefär 1 000 000 gånger sedan barnen fick veta att vi skulle åka sådant till Spanien... Bara en liten passus om hur populärt detta fordon blivit...

Så glada i hågen åker vi ifrån leksaksaffären med två flygplan. Två riktiga! (fast små) Ett till Zemias och ett till Lewi. Detta eftersom vi i det längsta försöker undvika slagsmål om 1 leksak... Har lärt oss lite på dessa två åren ;-)

Just som vi sitter i bilen och väntar på min vän Qute kommer Lewi på hur man får ljud i flygplanet.
ETT MYCKET, MYCKET PÅFRESTANDE LJUD! Jag som inte ens visste att de kunde låta... Sicken miss! Fast det tyckte ju inte grabbarna.
Jag tror jag hörde planen starta och landa ungefär 40 gånger under den bilfärden hem.
Men vad står man inte ut med för att barnet ska sluta med nappen i tid och inte bli ett mobboffer bland sina vänner?! *eeeeh?!*

Så kommer stunden när Zemi ska sova. Utan napp för första gången i sitt liv... Nästan.
Flygplanet har landat brevid kudden, pyamasen är på, tänderna borstade. Allt är bra och ingen är arg.
Då säger Zemias:

-"Jag vill inte va en sto pojk! Jag vill va så liiiiten. Jag behöver nappen."

Just ordet "behöver"... Var han tvungen att använda det?! Han blev så ynklig och så, så behövande....

Men supermorsan och superfarsan stod emot!!

I alla fall så pass att han fick sova i min säng den natten. Första gången förutom när han haft maginfluensa... Men ingen napp!

Han sa idag igen att han behöver nappen. Jättemycket. Flygplanet behöver han inte, säger han...

Tur man är hård.

Nu sover han där uppe. Utan napp i sin egen säng!
Bra jobbat va?!?

Lillstrumpa och systeryster

Två strumpor som var syskon med varandra i ett barnprogram jag såg när jag var liten =).

De hade ett gult dockhus som de bodde i och varje natt när de gick och la sig flyttade huset på sig. Nästa morgon när de vaknade var de på en helt annan plats än föregående dag...

Så önskar jag att det här huset betedde sig en gång!
Att det flyttade sig ner till Göteborg och att jag imorgon vaknade och insåg att jag numera bodde där...

Ja, dit längtar jag!
Mycket närmare alla.

Men lite av den där känslan av att vakna upp på ett helt nytt ställe får jag ju emellanåt. När jag sover på Elida och vi går till en ny hamn under natten... *tada*

Ja... Man måste vara glad för det lilla! Det måste man =D

När det lider mot jul!

Ok! Jag erkänner!! Jag är ingen mästarfotograf direkt... Ser inte ens mysigt ut på bilden :-/... Fast det är det i verkligheten. Riktigt mega-juligt i vårt kök e vad de e. Om du skärper din blick och spanar noga kan du se något pepparkaksaktigt på bilden. Nu menar jag inte gumman och gubben som är fästad på gardinen... Nope, ett alldeles äkta pepparkakshus kan man skåda i bildens mitt!

Detta lilla "godishus" (Zemias förenkling av pjepp-kas-hjus) har det laddats för minsann! Maken min verkar bara ha en tradition i sitt liv som han envisas med att föra vidare år ut och år in. Det är The Pepparkakshus!

Han börjar spinna på tanken tidigt på hösten: "I år ska jag baka ett pepparkakshus med pojkarna!" Och varje gång lyckas han få exakt en sådan betoning som antyder att det är första gången han någonsin ens tänkt tanken. Sedan kommer den lite nu och då, denna mening.

Denna gången har vi till och med stått och laddat i affären denna veckan;
"Ska vi? Ska vi inte?! Ska vi...?" (ta med en byggsats hem redan nu...) Inte. Blev det den gången. Vi övertygade Zemias om att man ska bygga sådana hus på lördagar då det kan ta sin lilla stund.

Varje dag sedan dess har vi pratat om denna skapar stund i livet. (Kan erkänna att det beror lite på att Zemias la det på minnet så fint också)
Så idag när killarna vaknade studsade Zemias ur sängen och ropade:
"DET ÄR LÖRDAG! Idag får vi se på film, äta godis OCH bygga "Godishus""

Sagt och gjort. Vi åkte till City Gross och införskaffade vad som behövdes och under eftermiddagen började Stefan limma ihop delarna!

Sen dog det.
Alla maskulinga varelser i huset försvann upp till datorn för att kolla på Kalle Anka. Kvar blev mamman med kristyr och godis....

Vilken tradition! ;-)

Såhär blev det:


I bedömandet måste du ta i beaktning att jag inte är något pepparkaksfan. Fast jag gillar i och för sig att käka liknande. Ihop med mjölk!

*mmmmm*

Men titta vad jag hittade!

En bild på Lewi i en skurhink... Den är tagen samma dag jag åkte ifrån Elida tror jag. Hörde talas om ett bad medans jag och Stefan var iland. Förstod inte då att "badkaret" faktiskt var litet...
Men det är inte mycket som förvånar mig med denna älskvärda lilla kille! Inte nu längre =)

Ett slag för sann-filmer!

Såg en mycket sevärd film igår!

"Hemlig agent"

Den handlar om en grupp med kvinnor som under andra världskriget var med och gjorde en hemlig operation. De skulle försöka återföra en "engelsk geolog" som av olika anledningar hamnat på ett franskt sjukhus där man trodde han var tysk. Denne engelsman hade alltför viktigt infromation som absolut inte fick komma i händerna på tyskarna...

Jag gillar inte att skriva för mycket om filmer, då man helst vill se dem själv =).
Men jag kan säga så mycket, som att den var väldigt, väldigt spännande och mycket intressant. Jag låg vaken en lång stund efter att jag sett den och funderade på massa olika saker. Vilket är ganska olikt mig då jag oftast somnar när högerörat toutchar kudden...

Men innan jag la mig gick jag in och kollade på resentioner om filmen. De var inte så väldans bra. En medelfilm enligt den sidan jag hamnade på.
Och så slår mig tanken, när jag sitter där och läser människors utlåtanden om "Hemlig Agent"; Har vi blivit så empatilösa att vi sitter här hemma, efter att ha sett hur människor drabbats av ondska, olycka och sjukdom att vi glömmer att detta är en verklighet för en annan människa?

Har vi sett så mycket av denna varan på tv, film och i tidningar att vi dövat vår medkänsla? Jag blir faktiskt lite rädd.
Tänker att om denna kvinna som just denna filmen handlade om, kommer hem till mig och sitter här i soffan och berättar denna storyn för mig eller dig så skulle vi aldrig vara desamma efteråt. Jag tror faktiskt inte det.

Men vi blandar så härs och tvärs med alla fictions och sann-filmer och nyheter och kriminalromaner och så vidare att det blir svårt att utröna vad som är vad...

Jag tror jag varit inne på detta förut. Men det är nog ingen fara att ta upp det mer än en gång ;-)

Om jag hade en filmbutik skulle jag helt klart ha en egen hylla för alla filmer som bygger på verklighet. Varför finns det inte det? Man får oftast gå runt och kika, leta och läsa noga, noga på baksidan för att hitta guldkornen. Tar ibland lika lång tid att hitta en sådan rulle som att se den =)

Men enligt min mening är det värt besväret sålänge de envisas med att blanda!

Ingen som har något att säga om det här?

Allt gott.
Diana